Jag är byxbesatt. Eller, rättare sagt, jag är besatt av att hitta de perfekta byxorna. I min garderob råder det stor brist på byxor som faller mig i smaken. Kanske beror det på att jag det senaste året varit inne i en klännings- och kjolfas. Jag har liksom inte prioriterat byxor och när jag väl har köpt upp mig på ett par, har jag blivit snål och valt kvantitet framför kvalitet. Inte särskilt hållbart i längden. Därför står jag nu här, utan ett endaste par vettiga brallor att värma benen med.
Igår styrde jag därför stegen mot Acne för att prova deras Generic Girl. Dessa visade sig se helt och fullkomligt skitfula ut på mig. Kanske beror det på mina sorgliga exemplar till ben. De är alldeles för korta för att trivas i byxor och när jag väl hittar ett par byxor som jag känner mig till freds med, slutar det alltid med att jag får lägga upp dem en sisådär 10 centimeter. Väldigt roligt må ni tro...eh.
Jag vred och vände på mig inne i provhytten på Acne, provade det ena paret efter det andra, innan jag till slut motvilligt bestämde mig för modellen Her. Den stackars expiditen drog en lättnadens suck och ut från butiken stegade jag med en tjock svart acnepåse under armen. Väl hemma fortsatte vridningarna och vändningarna framför sovrumsspegeln och inte heller nu kände jag mig nöjd. Jeansen i modellen Her kändes helt plötsligt inte alls bra och och de många hundralappar jag pungat ut för byxorna kändes helt plötsligt inte lika väl spenderade. Kan inte heller komma över den lustiga slitningen med de många "nästan-hålen". Inte för mig. Konstigt är det att håliga byxor blivit en sådan hit våren 2009. Ett sant mysterium skulle jag våga mig på att påstå.
Jaja, efter mycket om och men beslutade jag mig för att returnera byxorna. Kanske mest för att jag egentligen är ute efter något mer dressat än ett par helt vanliga blåjeans.
Idag tillbringade jag därför eftermiddagen i diverse butiker, i hopp om att finna den perfekta byxan. Provade en sidenvariant på Nakkna, som förvisso var väldigt fin men ändå inte kändes helt rätt. Jag kan liksom inte riktigt komma över pyjamaskänslan som infinner sig i och med resåren i midjan. Jag är inte riktigt som eleonore. Inte lika förtjust i att kuska runt i "pyjamasbyxan" på dagtid. Jag provade också ett par från Blank, och ett par från Fasr, och ett par från Weekday och ett par från Filippa K och ett par till från Nakkna..osv osv. Nu är jag därför på gränsen till att ge upp. Ingenting tycks passa mina små stumpar till ben och det gör mig oerhört frustrerad.
Inte gör det saken bättre att jag tror mig hittat mina drömbyxor. Perfekta veck och lagom längd i finaste pudriga nyansen. Haken då? De kostar 3000 kronor och måste beställas via en amerikansk webshop, vilket innebär frakt och tull och gud vet vad. Hur långt får man egentligen gå i jakten på perfektion? Inte så långt som 3000+tull och frakt och lite annat i alla fall.
Även om det är ett par hudfärgade byxor jag är ute efter, så skulle jag kunna ge efter för den perfekta svarta byxan. Om jag hittade en sådan vill säga. För tillfället ligger ett par byxor från Diana Orving hyfsat bra till. I dem såg jag åtminstone inte ut som det byxmiffo jag ibland känner mig som.
To be continued......