Igår kom jag över ett inlägg på Alexia Kafkaletos blogg (Älskar hennes sätt att skriva!! Min favoritblogg just nu) om hur hon fått en utskällning av en vän på SMS och det fick mig att reflektera lite.
En liknande sak hände mig för en tid sen. En gammal vän hörde av sig och var riktigt arg på mig över en riktig skitsak. Och då menar jag verkligen en skitsak. Jag fick liksom en utskällning och jag minns att jag var så ledsen, grät och försökte göra allt för att ställa det till rätta.
Jag vände mig till en annan kompis för att be om råd, men istället för att få tips på hur jag kunde återgälda personen så frågade hon vad fan den här gamla vännen höll på med som ens gjort en grej om en sån skitsak.
I en vänskap har man såklart skyldigheter till varandra. Men där och då insåg jag att det finns gränser. Det finns gränser för vad man kan säga till en vän och hur mycket man kan ösa ur sig bara för att få lätta på sitt eget hjärta.
När jag hade ställt allt till rätta på alla möjliga sätt så fick jag nämligen höra att personen bara ville förklara hur den kände och den enda tanken som dök upp i mitt huvud var: Okej, var det värt det?
Uppenbarligen tyckte hon det. Så då fick jag istället fråga mig själv, är det värt det?
Och svaret var nej. En människa som låter en sån liten skitsak kosta en vän så mycket energi är inte värd det, och den människan vill jag aldrig vara själv heller. Därför tänker jag ta åt mig av Alexias råd lite extra och försöka påminna mig om att låta saker rinna av mig innan jag agerar utåt mot någon annan.
Givetvis ska man säga ifrån, men ta tio sekunder och fråga dig själv, vad VILL jag få ut av det här? Vad KAN jag få ut av det här? Och är det värt det?
