Som besökare på Modette samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mest läst

Pia Sundhage, du är min hjälte, förebild och idol

Dela på Pinterest
Hanna Svärd: "Det vore så skönt om vi bara kunde hylla fotbollslandslaget ikväll. Inte för att de är tjejer som är duktiga på fotboll – utan för att de är grymma fotbollsspelare som tagit sig till OS-final".

I kväll spelar Sverige OS-final i fotboll. Damlandslaget alltså.

Det påminner mig om OS 2004 när Sverige kom långt och jag var tolv år och satt bänkad framför varje match. Det spelade ingen roll om matcherna spelades tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Jag skulle se alla matcher - för det var ju mina förebilder som spelade.

De senaste dagarna har jag sett en bild överallt på sociala medier. Det är en bild på en gråhårig kvinna som småler och sneglar på sitt eget citat som klippts in i bilden.

"Jag tänker på när jag började spela fotboll och tjejer inte fick spela fotboll. Och helt plötsligt står jag här som förbundskapten för svenska damlandslaget och skriver historia. Det är lite trevligt tycker jag alltså."

Ni vet vem jag pratar om. Pia Sundhage. Hon som skrivit historia – både som spelare och ledare. Hon som ikväll gör sin tredje OS-final på raken som förbundskapten. Ganska bra meriter kan man säga. Men som citatet ovan avslöjar har vägen inte alltid varit så enkel.

På femtio år har det hänt mycket. Idag är det inte konstigt att tjejer spelar fotboll och drömmer om att spela i landslaget. Men även om utvecklingen länge gått åt rätt håll och det bara blir bättre, finns det fortfarande spår från dessa normer som berättar vad som ska vara manligt och kvinnligt.

Jag har själv spelat fotboll i nästan hela mitt liv. Började tidigt med att skjuta sönder blomkrukorna i trädgården, övade finter varje ledig stund och ägnande mycket tid till att slå min syster i att kicka bollen flest gånger. Fortsatte med att gå i fotbollsklass både på högstadiet och i gymnasiet. Gjorde till slut ingenting annat än att spela fotboll.

Ja, ni fattar. Jag var en av de där tjejerna som drömde om att en gång spela inför tusentals åskådare. Och det upplevdes som coolt och oväntat – av andra. När jag var ny i klassen på högstadiet och relativt ointressant för de flesta som redan hade sina kompisgäng, blev jag ändå respekterad.

Varför? Jo, för att jag var bra på fotboll och då får man ju lite rollen som den där "grabbiga" tjejen. Jag upplever fortfarande att folk blir imponerade över att jag spelar fotboll. De blir imponerade över att jag är stark, uthållig och kan skjuta hårda skott, fast jag gillar kläder och nästan alltid har målade naglar.

För mig och mina kompisar var det självklart att vi skulle spela fotboll. Det var också självklart att vi skulle ha samma förutsättningar som killarna. Jag hade liksom inte ens tänkt på att vi skulle komma i andra hand för att vi var tjejer. Därför blev jag förvånad när mitt lag fick välja träningstider efter herrlaget – trots att vi spelade på en högre nivå. Det här var för sju år sedan.

Så, därför blir jag så glad när jag idag hör mina icke-fotbollsintresserade vänner prata om finalen som avgörs i kväll, som om de förutsätter att alla vet vilken final de pratar om. Och så vore det så skönt om vi bara kunde hylla fotbollslandslaget i kväll. Inte för att de är tjejer som är duktiga på fotboll – utan för att de är grymma fotbollsspelare som tagit sig till OS-final.

För det är stort och har absolut ingenting med deras kön att göra.

Gilla Modette på Facebook!