Vi sitter ute på gräset under lunchrasten. En bit bort sitter några tjejer från klassen och jag lyssnar halvt på deras konversation samtidigt som jag solar mitt ansikte. De tjejerna pratar alltid om killar och romanser så jag blev inte förvånad när jag hörde hennes fråga; ”Har ni någon kille ni tänker på när ni tänker på sommaren?”.
Några timmar senare samma dag gick jag in på en blogg där jag läste en krönika om en kille och om sommaren. Jag tyckte texten var fin och förstår absolut hur man kan likna effekten av sommarens ankomst med de känslor som gemensamt beskrivs med begreppet kärlek.
Jag menar, konceptet ”vårkänslor” är väl nästintill allmänt känt, och midsommarafton är väl en tillställning som från början handlade om ett tillfälle för människor att para sig? Till och med faktiska högtider stödjer alltså idén om att kärleken och sommaren är sammansvetsade.
Efter att ha kommit över ett flertal artiklar som berör ämnet, började jag få syn på par som bevisar tesen vart jag än går. Till en början tycker jag det är fint. Ung kärlek sägs ju vara den starkaste, om inte finaste. Under en picknick i Humlegården med två tjejkompisar lyckades jag räkna upp till 15 par som passerade oss under loppet av knappt två timmar. Viktigt att påpeka är även att dessa par utstrålar allt som idag innebär lycka; snygga och ganska dyra kläder, promenerandes hand i hand, alternativt cyklandes, och kanske med en hund.
Sedan börjar jag bli frustrerad.
Den typiska själv-granskningen triggas igång och jag ifrågasätter mig själv och mitt beslut av att vara singel. Är jag glad? Jag har valt själv att inte vara i en relation med någon annan, men tänk om jag egentligen vill det? Efter visst resonerande med en väninna, inser jag att jag är väldigt lycklig som det är. Snarare handlar det om att jag fallit en aning för den norm som fortfarande kanske är så ”älskad” att den är osynlig. Jag menar inte att jag vägrar tvåsamhet, eller att det nödvändigtvis är så att känna trivsel i ett partnerskap egentligen handlar om ett grupptryck. Nej, jag menar att sommaren nuförtiden synonymernas med kärlek, och då kärlek till en annan människa, och kanske till och med i samband med förhållande.
Själv längtar jag till sommaren, som i mitt fall börjar på riktigt när jag går på sommarlov, då jag redan funnit min kärlek i till exempel uteserveringar. Jag ska även spendera många dagar med en söt hund. Det pirrar i hela kroppen när jag tänker på långa nätter med fina vänner. Jag har en förkärlek för soluppgångar och isglassar. Fast än jag hatar att bada, är jag kär i tanken av att åka nercabbat till stranden och bara vara. Jag och mina tjejkompisar ska förmodligen till Göteborg i början av Augusti, vilket jag också längtar till.
Någon kille har jag inte i tankarna denna sommar, och det är jag helt bekväm med. Kanske stöter jag på en trevlig en imorgon? Oavsett vill jag inte att min sommar ska handla om honom.
Mer om skribenten: Line Clausen är 18 år gammal och bor på Kungsholmen i Stockolm. Hon läser andra året på gymnasiet och jobbar extra som barnvakt.
Har du en krönika eller en text som du vill nå ut med? Skicka den till oss på [email protected] så har du chansen att bli publicerad här hos oss på Modette!
