Mobbades av lärare – väcker debatt i Finland
Under hela skolgången blev Iida Rauma mobbad av sin lärare – och slutligen av hela skolan. Hennes roman "Förstörelse" har orsakat het debatt i Finland om strukturerna som möjliggör våld mot barn.
Född: 1984
Bor: Åbo
Familj: Min partner Matias Riikonen.
Bakgrund: Debuterade 2011 och har utkommit med tre prisbelönta romaner. Den tredje, "Förstörelse", tilldelades Finlandiapriset och fick ett hedersomnämnande av EU:s litteraturpris. Är också grundare av ett pornografiskt queerfeministiskt magasin.
Litterär inspiration: "Jag ville att boken skulle gå i dialog med WG Sebalds och Tomas Bernhards verk. Men min partner Matias Riikonen är också en stor inspiration för mig, han är författare och vi läser och redigerar varandras texter."
När Iida Rauma räckte upp handen i skolan suckade hennes lärare och sade till klassen "nu vet hon igen". Sätten att förminska henne var subtila i början – men hela skolan förstod så småningom att hon stod längst ned i hierarkin.
Det slutade med att en annan elev försökte strypa henne.
I den hyllade romanen "Förstörelse" har Iida Rauma återgett sin tid i den Pisaprisade finländska skolan genom att skriva om "A", med utdrag ur sin barndoms dagböcker på slutet.
— Jag är inte intresserad av att skriva om mig själv, men när det gällde förtryck av barn ville jag använda min erfarenhet som ett bevis, säger Iida Rauma och berättar att skrivandet var "som att stiga ner på botten av helvetet".
Samhället – inte individen
Länge kändes det omöjligt för Iida Rauma att ge rätt tyngd åt barnets erfarenheter av förtryck – de lät triviala, till och med obetydliga i ett samhälle där barns ord väger så lätt. Alltså skapade hon en snillrik och mångbottnad litterär konstruktion, med paralleller till behandlingen av "hysterikor" i 1800-talets Frankrike.
Romanen inleds med att den vuxna A under en nattlig joggingtur får syn på en kvinna från sitt förflutna, Ira – som också var utfryst. Deras olika förhållande till traumat illustrerar dess dynamik: hur man ömsom undviker och återupplever det.
För att legitimera förtrycket pekar läraren ut flickorna som "annorlunda". Samma logik används av populistiska politiker, hävdar Rauma. Boken är en rasande uppgörelse med det samhälle som letar fel i individerna och inte i strukturerna.
— Om vi prioriterar starka och tävlingsinriktade hierarkier och är okej med att vissa har mycket och andra väldigt lite är det absurt att tro att barnen skulle ha helt andra värderingar och utopiskt jämställda relationer.
Hälsosam ilska
Boken har väckt debatt om skolkulturen i Finland. Visst behövs regler, medger Iida Rauma, men inte bara för kontrollens skull, som i mantrat: "mössor och kepsar av".
Själv blev hon märkt av de vuxnas makt: fast hon försökte berätta om sin situation förminskades hon. Att ingen validerade vad som hände var det mest traumatiska, berättar Iida Rauma.
Ändå är det även i efterhand hon som förväntas förstå.
— Man kräver ofta förståelse av dem i den mer utsatta positionen. Men att vara arg är också en hälsosam känsla. Att inte förstå och förlåta är ibland det vi behöver för att få rättvisa och förändring.
