På alla hjärtans egna dag
I skyltfönstren trängs choklad med rosor och röda underkläder. Samma visa varje år. Par håller handen och pussas på Instagram, barn ritar kärleksbrev på förskolan, singlar önskar sig en dag mindre i februari. Det är också en stor del av alla hjärtans dag, hur många utan relationsstatus tycker att vi skulle klara oss bättre utan. Jag själv har nog aldrig haft en riktig valentine. Oftast varit ensam. I alla fall ur ett romantiskt perspektiv. Men jag har aldrig önskat mig tjugosju dagar i februari. Hur skulle jag någonsin kunna göra det?
Jag kan minnas tillbaka på en fjortonde för ett par år sedan. När alla hjärtans egna dag, blev till natt och jag fick dansa hem med någon hand i hand. Förnekande över att småtimmarna bara lekte lekar med känslor. Och att jag efter fyra glas vin, inbillades in på en plats i dennes bröstkorg. En slags låtsas ovisshet som sa att orden kanske hade mer allvar i sig just den där natten. Berusning som värmde i kylan. Över relationer inslagna i berusningsos ligger tunga ångestmoln. Ångesten minns jag. Extremt känslostyrd i skymning och kemisk vid soluppgång. Jag minns slagen mot hjärtat. Slagen när jag rörde mig hem, bort från kärlek obesvarad i dagsljus. Med hjärtat hängandes sönderrivet utanför kroppen. Jag minns att det gick att se rätt igenom mig. Jag minns den blottande ihåligheten. Och hur det trasiga hjärtat genomskinligt avslöjade vad det kände för den vars hjärta inte rymde. Vars hjärta inte gav någon plats. Ett hjärta vars utrymme gavs bort till andra.
Kanske är alla hjärtans dag ett ytterligare skäl till att känna sig ensam. Ett ytterligare skäl att känna sig oälskad eller älskad av fel person. Eller kanske en dag att fira att man faktiskt inte är det. Göra sin bästa vän till ens valentine. Eller en syster. En bror. Gör som barnen på förskolan och rita ett kärleksbrev till pappa eller mamma. Fira ditt eget hjärta, för sjutton.
"Hjärtat är det allra sköraste vi har, men också det allra starkaste"
För det får ta en del, hjärtat. Som en soldat på öppet fält utan sköld. Ett fält fullt av kärlek som är dålig för en. Fullt av kompisar som sviker. Vi har alla känt slaget mot hjärtat när en vän gör det. När man inte får vara med och leka på rasten. Eller när någon lämnar. Hjärtat får ta så mycket stryk i ett liv, att det är själviskt att önska färre dagar i februari. Hjärtat är det allra sköraste vi har, men också det allra starkaste. För tänk hur fint det är ändå, när hjärtat går sönder! Hur det lyckas slå ändå menar jag. Hålla oss vid liv. Hur mycket som är trasigt lyckas med det? Det slår för våra nära och kära. För våra föräldrar och barn. Det slår för våra drömmar. Hjärtat får oss att göra saker som våra hjärnkontor inte ens skulle drömma om att våga. Hur kan man förneka ett sådant mäktigt organ sin alldeles egna dag?
"Minnet om slaget på hjärtat har bleknat"
I år när dagen närmar sig, sitter mitt hjärta åter på rätt ställe. På ytterdörren där jag bor står mitt namn intill någon annans och till det sönderrivna är jag väldigt distanserad. Jag kan minnas tillbaka till den där alla hjärtans dag för flera år sedan, men minnet om slaget på hjärtat har bleknat. När solen går upp ligger jag inlindad i hundraåttiosex centimeter omtanke. Omfamnad av han som får mitt hjärta att hoppa över slag och min pulsklocka att missvisa. Han vars kärlek är som lotion för ärren från slagen och som alltid rycker till i min hand när jag biter på nagelbanden.
När februarimörkret lägger sig över den fjortonde är jag lycklig. Lycklig och lite rosig om kinderna efter rödvinsglasen (och över att han sitter mittemot). För tänk, hur fint det är. Att av alla hjärtan som finns, får jag fira hans. Därför, på alla hjärtans egen dag, hurrar jag mitt!
Texten är skriven av Modettes läsare Kajsa Wallin. Du hittar hennes blogg här.
Mer:
7 tips på hur du och din bästa vän kan fira Alla hjärtans dag
9 sista minuten-presenter du hinner fixa till din älskling idag
