Krönika: "Varför är jag singel? Ja du, inte fan vet jag"

Hilda Bengtsson - Foto: Privat
Dela på Pinterest
​"Varför jag inte har någon pojkvän? Ja, du. Inte fan vet jag. Måste jag veta det?" Modettes läsare Hilda Bengtsson vill problematisera omgivningens press på att vara ihop med någon.

Vet alla som har en pojkvän/flickvän/partner/man/fru varför de har det? Får de ofta frågan? Skulle jag kunna smickra någon med att fråga: ”Varför är du inte singel istället?” och betona att det verkligen är menat som en komplimang? Skulle det landa mjukt?

Läs också: Krönika: "Mitt hår – min ensak"

"Det är inget tröstpris eller en sistaplats" 

Det är inget tröstpris eller en sistaplats att vara singel och det enda syftet med att vara singel är inte att så fort som möjligt ta sig därifrån. Det är inte heller en bekymmersfri ego-fest där man aldrig behöver ta hänsyn till någon annan. Det bara är. Och det är något med att vara singel som väcker något hos andra som lever i en parrelation. Någonting väcker det. 

"Nu vill jag skriva till dig som är singel" 

Det är inte synd om dig. Och det är samtidigt inte en svinskön känsla att gå på bröllop själv och väl där ba: ”Whaaat??” när du inser att exakt alla utom max tre av ca 120 personer kom dit med sin partner och du plötsligt känner dig som ett ufo.

Om du just nu inte är kär i någon som vill dela sitt liv med dig är det väl alldeles rimligt att du är singel. 

"Kanske kan man inte styra över allt"

Kanske har man fått en käftsmäll av döden och är livrädd för att alla man älskar ska dö. Kanske kan våldtäkter påverka ens förtroende för män. Kanske har man upplevt en stor kärlek och tycker att det känns lite ljummet att nöja sig med något annat. Kanske är det ibland alldeles livsviktigt att engagera sig i att ta hand om sig själv och träna sig på att göra det parallellt som man tar hand om andra, ibland till och med först av allt. Kanske gör man allt fel, kanske gör man allt rätt, kanske kan man inte styra över allt i livet.

"När någon tycker synd om mig blir jag arg"

Jag har tänkt att hur omgivningen ser på att jag är singel framför allt ligger hos mig själv. När någon tycker synd om mig blir jag arg för att den är och petar i min sorg och när någon är avundsjuk på min frihet får jag lust att hålla med för det är verkligen så skönt. Men jag har sedan jag blev förälder märkt en stor skillnad på hur lätt det är att i lugn och ro få leva på i sitt liv.

Plötsligt blev jag medlem i en internationell megaklubb som jag blir påmind om vart jag än går.
Aldrig är det någon som frågar mig varför jag har barn. Och det här kollektiva samförståndet som har funnits i tusentals år ger mig ett sådant lugn. Ett lugn i att vara sedd, bekräftad och förstådd. 

Det är så skönt att jag måste erkänna att bara det lugnet skulle kunna vara skäl nog till att ”skaffa en pojkvän”.

"En enda sak med att vara singel som jag skäms över"

Idag, den 11/11, är det Alla singlars dag och det finns en enda sak med att vara singel som jag skäms över. Jag blir pinsamt medveten om att jag i stort sett alla aspekter av mitt liv är så privilegierad, född rakt in i en vit västerländsk kärnfamilj fri från missbruk, jag är frisk, heterosexuell, hela min kropp fungerar, jag har ett jobb, jag har två föräldrar i livet och det är sällan jag behöver uppleva hur det är att leva utanför normen. Jag behöver aldrig vara rädd för hatbrott och rasism, jag har bara fått en pytteliten glimt av att se världen genom ett annat fönster och jag är så tacksam för det. För där finns det väldigt mycket att lära sig.

Mer:

"Den enda som kan hindra dig är du själv" är farligt att säga till unga