Jag har funderat på det här med bekräftelsebehov de senaste dagarna. Det är ingen underdrift att vi alla har ett behov av att bli bekräftade. Och vissa behöver det mer än andra.
Jag tillhör nog den gruppen som behöver lite mer bekräftelse än många andra som jag känner, och antagligen finns det någon rimlig anledning till varför det är just så.
Jag har av vana att låta andra definiera vem jag är, och oftast det motsatta könet.
Säg att jag träffar en kille och han ger mig de allra finaste komplimangerna som får mig att sväva på rosa moln i flera månader. Men sedan kommer den dagen då han slutar säga orden som jag nu vant mig vid att höra.
Den dagen, när mina öron inte får höra orden jag lyssnat på i månader, definierar han vem jag är. För det är när jag inte duger för någon annan som jag inte fungerar som person.
Helt plötsligt är det som att jag störtar, efter att ha svävat på mina rosa moln, och marken är som en enda stor käftsmäll.
Men det är ju så bekräftelse behovet fungerar, när man inte längre får höra det man vill och behöver så börjar man tvivla på sig själv. Och plötsligt är det som att en annan person precis satt ett värde på en.
Det är som att någon annan precis bestämt om jag är snäll, rolig eller värd att älska. Och innerst inne vet jag ju själv vad svaren till alla dessa tvivelaktiga frågor är.
Men någonstans räcker inte att jag själv vet om att jag är snäll, rolig och att varande liten del av mig är värd att älska.
Och det är just det som är problemet med att lägga sitt egna värde i någon annans händer. Att en dag kommer den personen inte längre att finnas där eller säga orden du behöver höra. Och då står du där själv utan att du har någon som bekräftar dig.
Mer om skribenten:
Frida Eklöf är 21 år gammal och jobbar som redaktör på Modette.se. Hon har tidigare skrivit krönikor om hur det var att plugga modevetenskap, hur du hittar vänner på universitetet och vad politikerna gjorde i slutspurten av valet 2018.
Vill du få din krönika publicerad?
Maila [email protected]
